Gör mig arbetslös

20161203_114224
”Jag jobbar häcken av mig varje dag med målet att inte ha något jobb imorgon.” -Henrietta Eurenius, Fairtade Sverige

Som en sista instans i kursen jag går om Fair Trade på Röda Korsets Folkhögskola, deltog alla vi kursdeltagare idag på Schysst Jul i Stockholm. En julmarknad med schyssta varor, mot både människorna som tillverkar varorna,människorna som köper dem och mot naturen. Marknaden var ett hav av underbara affärer och aktörer som ställde ut sina produkter. Visst finns det alternativ!

Detta är alltså vår sista kurshelg tillsammans. Vi har berättat för fler om Fair Trade som vi upplevde den i praktiken i Sydafrika och i Swaziland, visat foton och film, och så har vi också fått sitta och bara lyssna och lära mer. Henrietta på bilden höll ett inspirerande föredrag för oss om hur man kan engagera sig vidare. Tröskeln är låg. Vill man även göra något mer utmanande än de informations-aktiviteter med låg tröskel finns massor av hjälp att få.

Henrietta gick samma kurs år 2009 som jag går nu. Idag jobbar hon för Fairtade Sverige med att utarbeta informationsmaterial om vad Fairtrade är och göra det lätt för dem som vill att engagera sig. Under den timme hon pratade med oss fylldes jag av så mycket lust och energi att göra grejer, för att lyfta producenter ut ur fattigdom, och för att, som hon säger är målet – göra henne arbetslös. För Fair Trade ska inte behövas. Trade ska vara Fair i sig själv. Det är målet för alla som jobbar med det här.

När blir vanlig handel schysst handel?

Det har kommit en ny rapport om några av H&M’s huvudleverantörer i Kambodja. H&M försöker ju jobba med sin etiska profil och det som kallas uppförandekod. De leverantörer som har bäst förhållanden kallas för platinumfabriker. Nya granskningar visar på några allvarliga brister hos platinumfabrikerna. Läs om fynden i den färska rapporten här: fairaction.se

Jag skriver ut ut några viktiga punkter, direkt citerat från fairactions artikel om rapporten:

  • Månadslönen (utan övertidsersättning) vid de tre platinaleverantörerna är i genomsnitt 173 dollar i månaden (ca 1468 kr). De intervjuade arbetarna i rapporten uppskattar att en lön som räcker till grundläggande behov som ordentlig mat, boende och sjukvård skulle ligga på ca 320 dollar (ca 2715 kr).
  • Mellan två och fyra sömmerskor svimmar av utmattning varje månad på de tre platinumfabrikerna. Detta innebär totalt att 70-140 arbetare svimmar i dessa fabriker per år. Arbetarna rapporterar om mycket höga temperaturer i fabrikerna under den varma årstiden.
  • På två av platinumfabrikerna är arbetare anställda på kontrakt så korta som två till sex månader. Hotet om utebliven förlängning gör att arbetarna inte vågar organisera sig fackligt eller kräva rättigheter som föräldraledighet. Undersökningen visar också att även arbetare som har varit anställda längre än två år har korttidskontrakt trots att det är olagligt i Kambodja.

H&M vill inte vara elaka. Men gör de allt de kan? Den här artikeln i Aftonbladet som omhandlar samma rapport menar att de skulle kunna göra så mycket mer för att Kambodjansk lag ska följas hos leverantörerna och för att de anställda ska få något som liknar en levnadslön. Hur svarar H&M på detta? De trycker på vikten av att vara ett etiskt företag och säger att de gör vad de kan, läs mer här: H&M.

ethical-consumption-1111

Skulle detta ändras om väldigt många konsumenter valde andra klädbutiker och märken, som är genomgående etiska? Jo, det skulle nog stressa H&M litegrann. Det är väl det H&M är allra, allra bäst på – att möta sina kunders önskningar så snabbt som möjligt, det är därför de är stora och det är därför topparna inom företaget antagligen tjänar mer än min hela släkt. H&M är egentligen bara ett exempel på de flesta jättar inom textilindustrin (Zara, BikBok, Carlings o.s.v), och att rapporter som det här ges uppmärksamhet kanske kan ändra konsumentvanor hos fler shoppare. Jag menar, kanske kan då jättarna ändra sig för att möta kundernas efterfrågan, kanske kan hela textilindustrin bli bättre, fräschare, lukta mindre ruttet? Isåfall skulle vi inte behöva ”Fair Trade” – om vi kunde slippa en skillnad på ”Regular Trade” och ”Fair Trade”.

Hur visar man då jättarna vad man faktiskt efterfrågar? Det borde inte vara så svårt. Det borde göras lättare. Men här har ni en liten tipslista från mig:

  • Rank A Brand är din nya favoritsida. Här kan du kolla upp märket du tänker köpa. Du kan se hur det märket jobbar med rättigheter för arbetarna, miljöhänsyn, löner, o.s.v. Allt rankat av oberoende organ. Du kan hitta listor över mest etiska märken och andra saker som hjälper dig att använda din konsumentmakt.
  • PeopleTree säljs även i Sverige. Det här företaget har fina kläder och startade för att ge goda arbetsförhållanden, de började med andra ord i rätt ände och det verkar inte som nåt gått snett efter det!
  • Den här punktlistan fick bara tre punkter. Det finns fler exempel på bra märken med genomgående god etik, bland annat Nudie Jeans. Fortsätt gärna googla och hitta fler som du vill heja på genom att handla från dem. Samtidigt som du låter jättarna tappa lite support tills de ändrar beteende.

 

Changing society

How to change a society built upon an oil-economy into a green society? That was the theme of Friday’s day-conference for students and people active in society-planning. As mentioned in an earlier post I am studying society-planning in Tromsø in the north of Norway now, the country where Brundtland stated the expression ”sustainable development”, including social, enviromental and economical sustainability in 1987.

This is not a blog mainly about climate and enviromental questions, but still, an unfair destribution of the global wealth and climate-change are tigthly connected. The droughts and the unpredictable rain-periods (periods that used to be predictable) makes production and survival even harder for small farmers – the people who produce coffee, cocoa, cotton etc. for the western world. And what do we do in the western world? Keep spouting out old fossiles into the air that we’ve found deeply buried in the ground (talking about oil)  – hereby wrecking the balance in the climate and keeping the profit to ourselves, while countries further south pays the enviromental price. Maybe I’m just painting it black but in my opinion, countries like Norway, Sweden and so on paints a lot too much black with their oil. Yeah, we don’t have oil ourselves in Sweden but we consume it so it’s not that big a difference.

fli-food-production-climate-change

The day-conferance was about this; how can we use less oil and rebuild the society to something less dependent on oil?

What is always wonderful about occassions like the conference about a greener society is that you meet people who in different ways engage in questions about sustainability, both enviromentally and socially. People wanting to change things is really the only thing that ever has changed things. Doesn’t that fill you with hope? It’s actually possible, the global wealth inequality can be changed.

One step in the right direction is the norwegian organization ”Framtiden i våre hender”, in english”The future in our hands”. On the conference I got to speak with Svein-Gunnar Karlstrøm, the region-leader in Tromsø of this organization – a man fullheartedly engaged in theese questions but without ever pointing the moral finger at anyone. In harmony with Fair Trade, this organization have been pushing for a law on letting the consumers know about where their clothes have been made, and under what conditions. You can show your support to this and sign the campaign here: http://www.framtiden.no/jeg-vil-vite-ja-til-etikklov.html
Their website is stuffed with tips and knowledge, helping individuals to become consumers who take responsability for the future,  check it out here: http://www.framtiden.no/ .

One Desteney in South Africa

Name: Desteney
Age: 28
Family: Daughter 4 years old, son 6 years old. Mom and dad and a younger sister.
Hobby: Music; sings and plays the keyboard and the drums.
Task at Rain: Making the Baby-series and the Bee-series.
If I had a superpower: Reed people’s minds!

Our first day at the Rain-factory we were met by a huge choir of workers, singing us Swedish girls off our feet. In the middle of this choir was Desteny, a woman you can say is the word “charisma” personalized. She was leading the choir with a gospel-voice that sent goose-bumps from our hair-roots to our toe-nails.

We’ve gotten the privilege to get to know Desteney a little bit closer during our days at Rain. She’s told us about herself and what it is like to work at Rain.

“My work means a lot to me. At the time I started working at Rain I was low, and it was the work at Rain that lifted me up. Because here I’ve been uplifted as a person, learned new things and been given new responsibilities and that is something that encouraged me to do better.”

Earlier, Desteny has been working at the local museum in Swellendam, at the bank and at various preliminary jobs. She had been without work for a while when she heard about that they needed people at Rain through her mom’s friend. “I went there, and the same day I started working!”. She has now been working at Rain for four years. She has went from being an assistant to the candle-maker, to be doing the candels herself and train new people to make candles and then to be making the baby-soaps and the bee-products, two quite new series where Desteny got to be part of the pioneering. She feels like she has developed as a person from getting new responsibilities and learning new skills.

Actually I’m excited to go to work everyday because we have a lot of fun, it’s not ‘all work no play’ and there’s different things to do everyday, different recipes, which is very good for me because I easily get bored”, Desteny explains, and it reminds me about the factory where it’s always a bit hard to get to talk to Desteny, because you seldom find her sitting still. She runs small errands all day and while she’s working on her station she’s almost dancing at the same time.

But “all work no play” is in some ways true anyway. Desteney explains about a pointsystem where you can get a bonus to your monthly salary, if you’re late your points go down and the other way around if you attend to work on time. She says there is always someone watching your behavior. Every year the workers have a discussion with someone in the management-staff about things that have been good versus bad during the year and the salary is then raised based on your behavior.

People always want more money, me too, so I will never be satisfied with my salary but I can’t complain. What you need (as a living wage) is enough to buy efficient clothing for yourself and to provide for your kids. People live very cheap around here so a living-wage don’t have to be very much. I would say 3500-4000 rand a month”.

When I ask what she wishes to be able to buy the answer comes fast: “Shoes, I have a weakness for shoes” and the sentence is followed by a big and warm laugh. “I can buy shoes now but I don’t buy as many as I used to, I have enough”.

Something that I got to understand from our talk with Desteney is how Fair Trade never is only about the wage. The glow in Desteney’s voice when she talks about the many different oppurtunities she got at Rain, her dreams about studying and becoming a nurse and how the company encourages that, how she always can talk to her boss if something is wrong, how they bring in heaters when she’s cold and fans when she’s hot, how her colleuges is her second family, all of that she spekas about with such warmth that it goes straight to my heart. Everyone should have a workingplace where they are respected. That is something we should ask for when we go shopping. Because I actually think that we can affect that.

When Fair Trade doesn’t work.

(I realize I should continue writing in english, because I can see that readers from the US, France and the UK have been on this site, and I want everyone to feel welcome. But anyway, the following post I wrote before I realized the need for writing in english, so I won’t take the time to translate it now. I refer my english readers to google translate for this post. But in the future, my posts will be in english.)

Rain är tydligtvis ett lyckat exempel på Fair Trade. Inte ett perfekt företag, men det verkar i ett land där ca 7% av befolkningen betalar skatt och dit fyktningsströmmen är enorm varje år. Ett land med pressad ekonomi helt enkelt. Hela landet behöver nå utveckling innan en västlig standard på lön och arbetsförhållanden kan nås. Men exemplet med Gail i förra inlägget kommer följas av flertalet liknande exempel med personer som mår bra av att gå till jobbet, för att Rain värdesätter sina anställda och har också resurser att göra det – tack vare en exklusiv marknad där många kunder vill betala för att veta hur produkterna är tillverkade (hud- och skönhetsprodukter).

Hur går det då för sockerodlarna? Råvaruproducenter?

Två ur studiegruppen, Hanna och Dorita, reste till Fairtradecertifierade sockerplantager i Swaziland under uppehället i Sydafrika. Där fann de torka, elände och åter elände. Så förstod jag det på vad de berättade för oss andra när vi återsamlades i Johannesburg.

Om man vill sälja sitt socker med ”fairtrade-gubben” på så behöver produktionen av sockret leva upp till vissa kriterier. Till exempel måste minst minimilön betalas till alla anställda, barnarbete får inte förekomma, man måste ta hänsyn till miljön, etc.

Med märkningen på sockerpaketet får producenterna minst ett minimipris för sockret som garanterat täcker produktionskostnaderna för det sockret, med rättvisa löner inräknade. I tillägg får odlaren ett premium som alla arbetare demokratiskt beslutar vad det ska användas till. Reglerna är att det på något sätt ska underlätta arbetarnas situation och ibland också bidra till utveckling i lokalsamhället. Till exempel byggs dagis så att föräldrar slipper ta med sina barn på jobbet, hälsokliniker, mobila bibliotek, underlättande utrustning inhandlas o.s.v.

Minimipriset ligger ibland över marknadspris och premiet ökar slutkonsument-priset med 2%. Så sockret i butikshyllan med fairtrade-märket är ofta dyrare än det utan. De flesta väljer det billigaste alternativet, så har vi ju lärt oss att det fungerar med utbud och efterfrågan sedan mellanstadiet.

Producenterna i Swaziland lyckas inte sälja allt sitt socker med fairtrade-gubben på. Endast 10% säljs som Fairtrade. Resten säljs billigare. Och producenterna får en ”normal” betalning för 90% av sitt socker, som inte täcker kostnader för att hantera torkan och ta hand om sina arbetare. Trots det driver de hela produktionen i enlighet med Fairtrades kriterier. Den bördan blir tung. Premiet blir litet. De Hanna oh Dorita besökte hade köpt mobila toaletter att ha med sig under arbetsdagen i fält och skyddskläder till alla arbetare genom premiet, och listan var lång på saker de behövde, de kunde inte komma överens om var de skulle börja med de små resurser de hade.

Socker finns i nästan allt vi äter. Men fairtrade-socker får sällan vara med i de förädlade produkterna. I en choklad-kaka med Fairtrade-gubben på är kakao, socker, vanilj och så vidare Fairtrade. Men Marabous kakor med ”Cocoa for life”, ja, det ser man ju på namnet att det endast handlar om kakaon. Hemköps nya egna chokladkaka har endast fairtadecrtifierat kakao – det ser man genom att det står ”Fairtrade cocoa-program”. Och så allt annat vi äter – bakelser, kex, glass, lösviktsgodis, när får vi Fairtrade-certifierat soker i allt det? Då skulle vi kanske kunna börja snacka om en lösning på torkan i Swaziland.

(Jag beskriver systemet inom Fairtrade International, som är den organisation som certifierar de flesta matvror vi köper i Sverige. Rain var istället certifierade av WFTO, där ser det lite annorlunda ut. Mer om det under fliken ”Om Fair Trade” i menyn.)

 

Meet the machinist.

Name: Gail Jebyboe
Age: 53 years old
Family: Children and grandchildren
Time at Rain: 4 years
Task at Rain: Maschinist (sewing)
If I had a superpower: ”I want to make everyone happy.”

 

Gail does make everyone happy. She’s already a superhero in that way. She bought us one Persimmon each, her favorite fruit, because she told us we just had to taste it. Andrea, Tasmiah and I had a short interview with her. As always, it was interesting to get to know a new person and her story. We also learned some about what a working-place in a realtively poor country can be like.

She was working as a maschinist at Speedo for 20 years before they shut down in South Africa. Through a friend she got the job as a machinist at Rain. Ans she’s perfect for the job, it takes me one glance to see that she is fast on the machine.

New friends and encouragement
In the beginning at Rain, Gail felt shy and insecure because she’d never done the kind of sewing that is done at Rain before. But everyone was very friendly to her and with their help she learned how to make all the different slippers and small baby-shoes and so on perfectly. Now she’s looking forward every morning to come to work, because there
are always different tasks. 

Something Gail really appreciates about working at Rain is their regular activities together. They go on team-buildings and throw parties at the end of every year. This is where Gails feels like she really gets to know her collegues and that is something that makes the ordinary work easier too. They learn how to communicate and grow into one big family.

A factory is nothing without it’s workers
Gail has been working within the factory-industry for many years now. She knows that it is the workers who make the factory. Everyone is important, the one who is sweeping the floors, the one who cleans the windows, the ones who sit on the machines. A good boss takes care of the workers. Gail gives us several examples about how Bev,
the funder of Rain, have been showing her solicitude; once when Gail was sick Bev followed her to the hospital and sometimes if they’d met in town Bev has been giving Gail a ride home. She appreciates that her bosses at Rain always speak respectfully to her, and never shouts.

To be as fast as Gail is on the machine can be a disadvantage in some aspects. She always wanted to become a designer. That’s her dream. But since she is so fast with sewing, her earlier bosses never wanted her to move from the machine. Thereby she was never given the chance to design. Now she tells us that she is too old to do something like that. She is still happy with her job, but would really like to try design sometime. She thinks that with all the experience she has of fabrics, she would be able to do it. And what can I say? Education can really be part of fulfilling someones dream and it should be a possibility given to anyone who wish to try.

Let’s build oppurtunities for nice working-places. Where you can feel safe and as a part of a group. Feel important to what the company is doing. Feel respected by your boss. Be offered the opportunity to develop. Let’s choose Fair Trade-companies like Rain, where deeper values than money-making belongs to the company’s core.

Rain is a member of World Fair Trade Organization (WFTO). At WFTO’s webiste you can find more companies who follows the same values.

It always seems impossibe, until it’s done. – Nelson Mandela

Jag har just kommit hem fån Syd-Afrika. Jag tycker att Syd-Afrika är et land alla borde åka till. Varför?


Vacker natur? Hajdykning? Många djur? Skönt klimat? Jovisst. Men mest för att Syd-Afrika har en skrämmande historia som vi måste lära oss av. En historia man lär sig alldeles för lite om i skolan men lär sig jättemycket om genom att vara på plats.

1948 infördes Apartheid i hela Sydafrika. Med en väl utarbetad lagbok segregerades vita, svarta, färgade och ”others” från varandra. Hela distrikt tvångsförflyttades till ”enfärgade”  Townships. ”Bantu-education” infördes. En utbildning som uteslöt flera ämnen och lade ner nivån på de återstående. Alla svarta och färgade var tvungna att få den här lägre utbildningen. De hade ingen rätt att studera vidare. Det fanns bibliotek för vita och det fanns bibliotek för svarta. Bänkar för vita och bänkar för svarta.

APARTHEID INDICATION

Så föråldrat, eller hur? Sådan enfaldig och idiotisk rasism. De gamla kolonisterna var verkligen galningar! Apartheid upphörde 1994. Då var jag 1 år. Och hur ser det ut idag då? Jag menar inte i Sydafrika, jag menar i Sverige. Hatbrott mot svarta ökar. Sverige Demokraterna växer. Äckliga rasistiska skämt dras på arbetsplatsen. Säger man emot är man bara föööör ”PK”. Afrosvenskar blir kladdade i håret, av alla de möter utfrågade om sitt ursprung, mötta med fördomar, förväntas skratta när vita klär ut sig till ”blackfaces” och driver med det de tror är afrikansk kultur. Jag vet att jag själv har varit en del av det. Jag vill aldrig vara det igen. Jag själv har aldrig varit utsatt för diskriminering, jag föddes med vit hud, med ett sjukt privilegium. Jag vet inte vad rasism innebär. Jag försöker förstå för att kunna vara med på att stoppa det.

Vi måste veta om att rasismen finns, fortfarande och inte bara bland skinheads, för att kunna sluta upp med den. 

Och visst handlar detta också om att låta alla få samma villkor i handeln. Om att inte låta någon vara slav. Om att inte utnyttja länder som inte har lika hög ekonomi som många västerländska länder. Om att inte agera som om någon endamänniskas liv spelar mindre roll än någon annans.

mandela-freedom

 

 

istället för intervjun jag lovade

Det är så många tekniska grejer som behöver fungera samtidigt för att jag ska lyckas skriva ihop ett sammandrag från någon av våra intervjuer. Jag tror inte jag kommer kunna lägga upp någon intervju innan jag är hemma igen och har min egen dator att jobba med.

Under tiden; några ”visste du att..?”:

Visste du att Fairtrades vision är att sluta existera? Hoppet är att all handel blir rättvis och utan exploateting så att en produktmärkning som Fairtade blir överflödig.

Visste du att ”The true cost” är en sjukt välproducerad och grandiöst intressant film som alla borde se om textilindustrin? Den är underhållande och intressant även om man inte är insatt.

Visste du att ”The true cost” finns på Netflix? 

Visste du att den registrerade arbetslösheten i Sydafrika är 27 %?  http://www.tradingeconomics.com/south-africa/unemployment-rate

Visste du att vi har spenderat fem dagar på Rainfabriken (dagar som jag ska berätta mer om, jag lovar) men igår var vår sista dag där och jag känner mig superinspirerad av ALLA fairtradeprojekt för jag har sett betydelsen av en meningsfull och trygg arbetsplats i verkliga personers liv.

Bilder och länkar och smygreklam

Idag tittar jag tillbaka lite på veckan i Kapstaden. Tänker på alla möten med nya människor. Tänker att bakom absolut varenda vara i butikshyllorna i Sverige finns det levande personer. Tänker att det är vårt ansvar att kräva att alla blir behandlade rättvist.

thumb_DSCN4646_1024
Fair Trade chili från Fynbos Fine Foods.

thumb_DSCN4647_1024
Fynbos Fairtrade-språkrör. Hon gav oss en presentation av på vilka sätt Fynbos Fine Foods arbetar med Fair Trade. Hon hade kontoret fullt av diplom hon fått genom att ha gått olika kurser anordnade av företaget. Som många andra invånare i Syd-Afrika började hon som flykting från Zimbabwe, utan någonting. Tyvärr blir många flyktingar utnyttjade på arbetsmarknaden, och får jobba för urusla löner. Fynbos har ingen certifiering men startade för att skapa rättvisa arbetsplatser och jobbar väldigt aktivt med de 10 principerna för Fair Trade.

thumb_DSCN4659_1024
Verkstaden med den bästa arbetsstämning och sammanhållning jag sett på länge. Isuna hantverk.

thumb_DSCN4655_1024
Demonstration från Mlandeli i hur porslinsdekorationerna växer fram.

thumb_DSCN4671_1024
Musikrum på after-school – en del av premiumet som vingården Koopmanskloof fått genom Fairtrade. De hade dessutom dagis, skola och hälsoklinik finansierat av premiet. Den översta bilden i det här inlägget är också från Koopmanskloof.

Produkter från Fynbos och Isuna går att få tag på i de flesta Världsbutiker/Fair Trade Shops. Fynbos säljer en del själv och en hel del genom Turqle Trading. Produkter från Koopmanskloof och även Du Toitskloof (som är Fairtrade-certifierat och har gjort massa coola grejer med premiet för sitt lokalsamhälle) hittar ni på Systemet.

Imorgon kommer jag publicera ett sammandrag av en spännande intervju vi hade idag med en av de anställda på Rain.

Aloe Ferox

Visste ni att Aloe Vera planteras och skördas på stora plantager i Mexico och Texas med besprutning och hela det kittet medan den sydafrikanska Aloen, Aloe Ferox, skördas vilt utan någon större inblandning från människor och på ett hållbart sätt. Skörden (the ”tapping”) är dessutom en urgammal tradition som härstammar från tusentals år av kunskap om naturen, kunskap som vi inte vil laka gå förlorad. Bev menar också att fördelarna från Aloe Ferox är större än de från Aloe Vera. Hurra säger jag – ge oss Aloe Ferox i Europa.