(I realize I should continue writing in english, because I can see that readers from the US, France and the UK have been on this site, and I want everyone to feel welcome. But anyway, the following post I wrote before I realized the need for writing in english, so I won’t take the time to translate it now. I refer my english readers to google translate for this post. But in the future, my posts will be in english.)
Rain är tydligtvis ett lyckat exempel på Fair Trade. Inte ett perfekt företag, men det verkar i ett land där ca 7% av befolkningen betalar skatt och dit fyktningsströmmen är enorm varje år. Ett land med pressad ekonomi helt enkelt. Hela landet behöver nå utveckling innan en västlig standard på lön och arbetsförhållanden kan nås. Men exemplet med Gail i förra inlägget kommer följas av flertalet liknande exempel med personer som mår bra av att gå till jobbet, för att Rain värdesätter sina anställda och har också resurser att göra det – tack vare en exklusiv marknad där många kunder vill betala för att veta hur produkterna är tillverkade (hud- och skönhetsprodukter).
Hur går det då för sockerodlarna? Råvaruproducenter?
Två ur studiegruppen, Hanna och Dorita, reste till Fairtradecertifierade sockerplantager i Swaziland under uppehället i Sydafrika. Där fann de torka, elände och åter elände. Så förstod jag det på vad de berättade för oss andra när vi återsamlades i Johannesburg.
Om man vill sälja sitt socker med ”fairtrade-gubben” på så behöver produktionen av sockret leva upp till vissa kriterier. Till exempel måste minst minimilön betalas till alla anställda, barnarbete får inte förekomma, man måste ta hänsyn till miljön, etc.
Med märkningen på sockerpaketet får producenterna minst ett minimipris för sockret som garanterat täcker produktionskostnaderna för det sockret, med rättvisa löner inräknade. I tillägg får odlaren ett premium som alla arbetare demokratiskt beslutar vad det ska användas till. Reglerna är att det på något sätt ska underlätta arbetarnas situation och ibland också bidra till utveckling i lokalsamhället. Till exempel byggs dagis så att föräldrar slipper ta med sina barn på jobbet, hälsokliniker, mobila bibliotek, underlättande utrustning inhandlas o.s.v.
Minimipriset ligger ibland över marknadspris och premiet ökar slutkonsument-priset med 2%. Så sockret i butikshyllan med fairtrade-märket är ofta dyrare än det utan. De flesta väljer det billigaste alternativet, så har vi ju lärt oss att det fungerar med utbud och efterfrågan sedan mellanstadiet.
Producenterna i Swaziland lyckas inte sälja allt sitt socker med fairtrade-gubben på. Endast 10% säljs som Fairtrade. Resten säljs billigare. Och producenterna får en ”normal” betalning för 90% av sitt socker, som inte täcker kostnader för att hantera torkan och ta hand om sina arbetare. Trots det driver de hela produktionen i enlighet med Fairtrades kriterier. Den bördan blir tung. Premiet blir litet. De Hanna oh Dorita besökte hade köpt mobila toaletter att ha med sig under arbetsdagen i fält och skyddskläder till alla arbetare genom premiet, och listan var lång på saker de behövde, de kunde inte komma överens om var de skulle börja med de små resurser de hade.
Socker finns i nästan allt vi äter. Men fairtrade-socker får sällan vara med i de förädlade produkterna. I en choklad-kaka med Fairtrade-gubben på är kakao, socker, vanilj och så vidare Fairtrade. Men Marabous kakor med ”Cocoa for life”, ja, det ser man ju på namnet att det endast handlar om kakaon. Hemköps nya egna chokladkaka har endast fairtadecrtifierat kakao – det ser man genom att det står ”Fairtrade cocoa-program”. Och så allt annat vi äter – bakelser, kex, glass, lösviktsgodis, när får vi Fairtrade-certifierat soker i allt det? Då skulle vi kanske kunna börja snacka om en lösning på torkan i Swaziland.
(Jag beskriver systemet inom Fairtrade International, som är den organisation som certifierar de flesta matvror vi köper i Sverige. Rain var istället certifierade av WFTO, där ser det lite annorlunda ut. Mer om det under fliken ”Om Fair Trade” i menyn.)